tisdag 14 januari 2014

The wolf of Wall Street

Nej men, hörni - efter Saving Mr Banks, American Hustle, Philomena och 12 years a slave kan det väl vara på sin plats att ta - ytterligare en verklighetsbaserad film! Martin Scorseses senaste - The wolf of Wall Street - är baserad på Jordan Belforts självbiografi med samma namn.

Det är lätt att se varför Scorsese ville filma den här historien - den har allt som en typisk Scorsesefilm har. Jag associerar väldigt mycket till Maffiabröder. Upplägget är detsamma, fast med Wall Street som lockelse och inte maffialivet. Vi får följa Belforts uppgång från enkel bakgrund, hans storhetstid och hans fall och straff. Och precis som i Maffiabröder är det Belfort själv som fungerar som berättarröst. Dessutom bryter Leonardo DiCaprio i huvudrollen emellanåt den fjärde väggen och talar direkt till oss i publiken om hur det gick till, i imperfekt - som att han bara spelar upp historien för oss.

Scorsese är en mästerlig regissör och här är han på mammas gata. Det är rappt berättat - trots filmens tre timmar! - det är engagerande och emellanåt vansinnigt roligt. Att jag sedan tycker att Belfort är en fruktansvärd människa som jag inte alls hejar på är en annan sak. Dessutom har Scorsese fått in en riktig praktträff med Leonardo DiCaprio. Han är fullkomligt enastående som skitstöveln som får alldeles för mycket pengar. Hans Golden Globe för bästa manliga huvudroll var självskriven. Men att filmen var nominerad i komedikategorin?! Som sagt, emellanåt vansinnigt rolig, men en komedi var det inte!

Men det finns en sak med The wolf of Wall Street som lämnar en riktigt otrevlig bismak i munnen på mig - kvinnoskildringarna! Vilka fullkomligt usla kvinnoroller Scorsese har fått fram. Det finns egentligen bara en stor kvinnoroll, Margot Robbie som Belforts lyxhustru, och hon gör precis samma sak som resten av kvinnorna i filmen - går runt naken och kåt. Det var länge sedan jag såg så många full frontal nudities i en och samma film, och lägg märke till att det bara var kvinnor som var nakna! Jonah Hill (fantastiskt bra, även han för övrigt), hög som ett hus, sätter igång att runka öppet första gången han ser Robbie, men det har man officiellt gått ut med att det bara är en attrapp. Kvinnorna däremot har inga attrapper att gömma sig bakom. Nakna förutom högklackade skor, det är deras standardklädsel, alla dessutom helrakade ifall någon undrade. Jag var inne på det här redan igår, med "den andra Maffiabröder-filmen" - American Hustle. Och bara för att personerna i filmen är kvinnoföraktare behöver faktiskt inte filmens regissör vara det. Jennifer Lawrence spelade också lyxhustru i en liten roll, men hon fick åtminstone spela en riktig roll. Det gör inte Robbie här; kåt, glad och tacksam är det enda hon är fram till den obligatoriska(?) skilsmässan.

Det här drar ner betyget för min del. Hade kvinnorollerna varit bättre, och haft större klädbudget, och filmen eventuellt lite kortare - tre timmar är väldigt mycket skitstövel för pengarna! - så hade femman varit gjuten. Nu drar jag ner betyget ett snäpp och fyra gnurglor stapplar utmattat ut från salongen.


Inga kommentarer: